Apporteringsfoton

DSC01069

Asca med kanin.

Asca

Asca i vattnet.

DSC00883

Acsa med en and.

DSC00861

Asca bär alltid klöven till bilen efter avslutat viltspår.

FB_IMG_13472961572936646

Flisan på gåsjakten.

Apportering

Texten här nedan är till största delen lånad av Anders Landin. Gå gärna in på hans hemsida www.landins-hund-katt-se för mera träningstips.

 

Apportering

Med apportering menas att hunden på kommando "apport" ska gripa och bära, eller kanske vanligast, hämta något åt oss. Det kan vara föremål eller vilt. I förlängningen innebär det ofta att man lär in kommandot leta (sök) apport. Apportering är ett bra moment som de flesta hundägare borde lära sina hundar. För fågeljägare och "bruksfolket" är det ett måste att hundarna kan apportera. Men det är också ett moment som kan ge understimulerade sällskapshundar något vettigt och kul att göra. Inte minst momentet leta apport är kul för hundarna och till nytta för husse och matte.

Kan alla hundar apportera?

Svaret är att de allra flesta hundraser kan apportera. Men är nog så att för dem som inte absolut vill eller kanske inte måste ha en apportör, kanske det inte är så meningsfullt att lägga ner så mycket tid och jobb som krävs för ändamålet.Vi har exempelvis retriver där många individer spontant apporterar. Att en vorsteh ska kunna apportera är en självklarhet för dom som valt den rasen. Vår egna wachtelhund är en mångsidig jakthund där apportering ingår i våra jaktprov och rasstandard.

Olika inlärningsmetoder!

Vanligtvis pratar man om tre olika metoder för inlärning av apport.

  • Spontanapportering (lekapportering)
  • Lydnadsapportering (Kombination av spontan & tvångsapportering)
  • Tvångsapportering

Spontanapportering

Spontanapportering fungerar ofta bra på valpar och unghundar som visar verklig vilja att springa efter, bära och hämta saker. Detta kan man hålla på med så länge allt fungerar och till den dagen kommer då valpen/unghunden vid några tillfällen inte direkt vill ta den kastade apporten. Då går man över till lydnadsapportering. Detta förutsatt att valpen hunnit bli minst sex-sju månader gammal. (Självklart mycket beroende på ras och individ).

Vi kan lära oss en del om vår hund och vad apportering egentligen är om vi gör följande försök med en valp eller vuxen, i appotering, helt otränad hund. Håll hunden intill dig, på ett sådant sätt att du snabbt kan skicka iväg den. Lek upp hunden lite med exempelvis en dummy (träningsapport). När du ser att hunden är riktigt sugen på att komma åt dummyn, kastar du den ett tiotal meter framför dig, väntar ett par sekunder, släpper hunden lös utan inget som helst apportkommande.

Ett vanligt beteende är att hunden springer fram till dummyn, som för hunden inte är något annat än ett litet bytesdjur. Tar dummyn i munnen och skakar den, det vill säga avlivar bytet. Därefter kommer hunden förmodligen att bära iväg dummyn en kortare eller längre sträcka och lägga sig och bita på den. Helt naturligt, vad den gör är att ta med "bytet" till en lugn och lämplig plats för att i lung och ro äta middag.

Tänker vi till lite nu så förstår vi att det flesta hundar från början kan det där med att springa efter och bära ett föremål. Vad som återstår för oss är egentligen bara att lära hunden komma till oss med bytet,istället för att äta upp det.

När och hur?

Spontanapportering är bra att börja med när valpen är i tre månaders ålder. Går det inte bra är det bara att vänta några veckor och prova igen. Som "valpapport" kan man använda en liten hopknyten trasa, som är sådär lagom skoj och trevlig att bära på.Det är dessutom billigt och fungerar alldeles utmärkt. Lika bra går det även med en mjuk dummy om man tar bort kasthandtaget som brukar hänga med i ett snöre. (lätt att göra illa en liten valp med under leken)

De första övingarna!

Börja med att jobba upp ett intresse för dummyn. Beroende på vilken hund du har kan detta ta allt från någon minut till några dagar.Använd din fantasi för att få dummyn att vara rolig och lockande för hunden. Tänk på att det är ett byte du ska efterlikna. Ett bytesdjur hoppar inte mot hunden, den rör sig från hunden. Ibland kan man se förare som mer eller mindre skrämmer slag på sina valpar med felaktig hantering av apportföremålen. Använd till en början samma föremål hela tiden under träningen. Föremålet ska ENBART ANVÄNDAS vid träning och INTE fungera som leksak till hunden övrig tid.

Ställ dig nu på knä, eller sätt dig på marken och håll om valpen, se till så den blir intresserad av att försöka få tag på dummyn. Kasta ett tiotal meter, vänta några sekunder innan du med ett glatt "JA" släpper hunden. Observera att du inte ska använda kommandot apport, detta spar du till senare. Nu håller du tyst hela tiden tills, förhoppningsvis, hunden tar tag i dummyn. Då ska det vara rejält med beröm och ett  bra - kom hit. Under tiden hunden är påväg mot dig kan du gärna fortsätta prata lite uppmuntrande till den.

Hur mycket stöd vi behöver ge är självklart beroende av vad vi jobbar med för hund. Men det torde vara bättre att ge för mycket än för lite av den varan. När hunden kommer fram till dig ska du INTE direkt ta tag i dummyn. Istället försöker du, under tiden du berömmer, klappa hunden lite lungt på sidorna av halsen och under käken. Låt den hålla dummyn några sekunder, vartefter du med ett "loss" tar den ur munnen. Skulle du konsekvent ta tag i föremålet direkt när hunden kommer får du snabbt en hund som antingen "spottar" direkt den kommer fram till dig eller också börjar den kampa om föremålet. Är hunden ovillig att släppa tar du bara ett litet snabbt och bestämt grepp om under- och överkäken och lossar greppet.

Bytesmedvetna hundar!

När du längre fram börjar jobba med vilt kan en och annan extremt bytesmedveten (ganska vanligt bland wachtelhund) hund vålla stora problem. Den kan helt enkelt vägra att lämna ifrån sig exempelvis fågel/kaninen den kommer med. Att försöka bända isär käkarna brukar då oftast vara meningslöst. Den kanske tom försöker bita dig om du fösöker. Då kan man försöka göra som hundar skulle göra om någon försökte sno bytet från dem man "hugger" till snabbt. Eller rättare sagt ger hunden en liten smäll över nosen. Tillräckligt hårt  för att de ska släppa omedelbart men inte mer. En mjukare variant är att man fösöker med byteshandel dvs erbjuda hunden något annat mer lockande att hålla eller några korvbitar.

Om hunden inte vill ta apporten....

Håll absolut inte på att tjata ihjäl och upprepa några kommandon. Det enda du kan försöka med är att få föremålet att verka lite roligare. Du kan exempelvis binda det i ett snöre och dra det lite efter marken som en kattleksak, eller du kan skapa lite kamp kring föremålet och köra "försök ta den först" leken. Lyckas du inte efter några övningar är det bara att vänta ett tag och sedan gå direkt på lydnadsapporteringen. Eller kanske prova godisvarianten.

Godis!

För det mesta undviker dom flesta tränare att använda godis. Motivationen brukar räcka väl för dom flesta raser som är apportörer. Det finns dessutom en liten risk att hunden släpper apportföremålet om den förväntar sig godis varje gång dom kommer med föremålet till dig. Å andra sidan det finns hundar där belöning med godis kan göra underverk för att få till apporteringen. Som alltid gäller det då att belöna exakt i rätt ögonblick. Har du en hund som inte är speciellt intresserad av att greppa eller hålla ett föremål så varför inte prova med lite godis. Belöna då till att börja med så fort hunden bara nosar på föremålet. Håller du inne med godisbiten lite längre tid undan för undan, så ska du se att hunden snart kommer på att när den greppar så blir det belöning.

Om hunden tar apporten men inte vill komma till dig!

Att träna inkallning i samband med apportträning är aldrig bra. Ett nej då hunden springer åt fel håll kan, av hunden tolkas som att det är förbjudet att ha något i munnen. Då är det stor risk att det går snett från början. Det vill säga har du inte rätt inkallning så vänta hellre ett par veckor och se till att inkallningen sitter.

Öka svårigheterna!

Successivt ökar du svårigheterna i övningarna, men är hela tiden beredd att omedelbart gå tillbaka till en enklare nivå om det inte fungerar. Du kan också öka tiden från kastet tills du skickar hunden. När allt fungerar och du har en glad hund som villigt apporterar är det dags att lära den okopplad sitta lungt kvar tills du ger kommando. Använd sitt kvar eller stanna kvar.

Har du en riktigt apportsugen hund som har svårt att behärska sig, låt den då inte apportera varje gång du kastar. Hämta själv några gånger, och vänj hunden med att det kan "flyga" några apporter utan att detta betyder att den får apportera. Ett bra tips är att se till att hunden tittar på dig först, innan den får lov att apportera. Det vill säga genom ögonkontakt frågar hunden om lov innan den får ge sig iväg. NU, och om hunden verkligen tar apporten varje gång, kan du också börja använda kommandot apport.

Växla föremål och miljö!

Hitills har vi använt ett och samma föremål vid all träning. Nu är det dags att prova på lite annat. Även om du senare kommer att använda hunden enbart till apportering av vilt bör du först se till att hunden är riktigt säker på olika typer av apportbockar och dummys. Variera tyngd och form, låt hunden bekanta sig lite med varje nytt föremål innan det är dags att apportera. vad du däremot INTE ska göra är att vänja hunden vid att hämta "skogspinnar" som du kastar på promenader.

Billiga och bra apporter!

Tänker du använda din hund som viltapportör kan du lätt själv tillverka billiga och bra apporter. Använd en rundstav i lagom storlek. På denna fäster du ett par fågelvingar eller kaninskinn med hjälp av spännband eller ståltråd.

Om hunden tuggar!

Detta skiljer sig en hel del mellan olika individer. Vissa hundar visar aldrig några tendenser till att tugga på apporten medans vissa kan vara helt hopplösa. Försök att åtgärda detta problem så fort som möjligt. I det flesta fall brukar det räcka med ett nej med den grova rösten, och kanske en liten "klapp" under hakan på hunden direkt då tuggandet börjar. Det kräver självfallet att du inte kastar för långt utan har hunden inom räckhåll. Träna gärna genom att hunden bara får hålla apporten medan den sitter eller går vid din sida.

En annan variant du kan använda, är att du använder tomma ölburkar. På burkarna tejpar du fast fågelvingar av lämplig storlek. Vitsen med burken är att du hör direkt när hunden börjar tugga, eller använder ett för hårt grepp, och kan korrigera omgående. När full säkerhet uppnåtts med olika apporter, och inga tendenser till tuggande finns, kan det vara dags för första övningarna med vilt.

Vilt!

Kanin eller mås brukar vara lämpliga förstagångsobjekt. Se till att viltet är fräscht och fint. Skadat och blodigt vilt betraktas gärna som måltid. Har grunderna tränats in på rätt sätt brukar sällan viltapporteringen vålla problem. Undantaget då apporteringen av tyngre vilt som räv och grävling, men detta återkommer vi till. Ett problem som brukar dyka upp med en del hundar i samband med apportering av vilt är att det gärna vill stå och nosa en stund på viltet, och kanske tom småtuggar lite innan dem greppar. Enklast brukar detta lösas genom att man några gånger låta dem apportera i koppel eller lina och börja "hala" in hunden så fort de har fått chansen att ta viltet. Viljan att ta bytet brukar då ge som resultat att greppet kommer snabbt och tveklöst, och då ska självklart ditt beröm komma lika tveklöst.

Lydnadsapportering!

Har du en äldre hund, eller en hund som inte har det riktiga intresset att bära och hämta är det lydnadsapportering som gäller. Har du själv rätt motivation och är beredd att lägga ner tillräckligt med tid och har tålamod, är detta en osviklig metod att få bra apportörer. Du får också en hund som inte vägrar apportera, även om det börjar bli is på kanterna i sjön under andjakten.

Nackdelar med lydnadsapportering!

För dig som inte är så noga med att allt ska fungera och kanske inte är beredd att lägga ner allt jobb som krävs för en pefekt appotering. Det vill säga du ser apporteringen mer som en kul grej och en lek för hunden. Då rekomenderas inte lydnadsapportering. Det händer ofta att hundarna under första övningarna tycker det är ganska tråkigt. Några kan visa sig rädda och tycka apportering är "pest". Detta är inga som helst problem, förutsatt att du fullföljer hela träningen. Skulle du sluta när det går som sämst och allt kanske verkar hopplöst, riskerar du att försämra den viljan till spontanapporteringen du tidigare haft hos hunden. Visst går det att bygga upp igen men brukar bli några extra veckors jobb.

Ålder och förutsättningar!

Det är stor skillnad mellan raser och individer men har du jobbat rätt med valpen från början kan sex till sju månader vara ett bra riktmärke att börja lydnadsapportera. Ledarskapet ska vara befäst och det ska inte vara något snack om vem som bestämmer i flocken. Du bör dessutom ha en bra grundlydnad på hunden. Nejkommandot ska sitta där, inkallningen och sitt kvar bör fungera innan du börjar. Hunden bör helst vara kopplad under övingarna och du använder en apportbock i trä eller plast.

Principen för träningen!

Metoden går ut på att inlärningen sker i fyra moment, som ska läras in ett i taget. Varje moment ska fungera till 100% innan man börjar med nästa. De fyra momenten är: hålla, bära, gripa och hämta. Hålla och bära är moment där du använder krav och ovillkorlighet. Gripa och hämta lär du in i stort sett på samma sätt som då du jobbar med spontanapportering.

Hålla!

Sätt hunden vid sidan av dig, håll i halsbandet samtidigt som du, från sidan av käken, lungt stoppar in apporten i munnen på hunden med ett vänligt kommando apport. Se till att apporten hamnar bakom hörntänderna. Lungt beröm direkt hunden har apporten i munnen Det viktiga är att hunden själv, under första övningen, förmås att hålla apporten några sekunder. Försöker den spotta ut den ger du omedelbart ett Nejkommando och stoppar in apporten på plats igen. Du kanske måste hjälpa till med att stödja lite med handen under käken på hunden. Prova gärna också att smeka den lungt på halsen upp mot käken. Principen är alltså -trivsamt och mycket beröm så länge den har apporten i munnen och ett lagom skarp nej när den spottar ut den. Kommando, beröm respektive nej i exakt rätt ögonblick är nyckeln till framgång! Var nöjd om hunden håller apporten i några sekunder, tag sedan ur apporten med ett loss, och direkt slut på berömmet. Vi berömmer ju som bekant inte för att hunden varit duktig utan för att den är duktig. 

Nu kommer träningsflit och tålamod att sättas på prov. Den övning som beskrivs här ska upprepas, helst några gånger om dagen varje dag. Tiden som hunden ska hålla apporten i munnen ökas successivt tills hunden med säkerhet kan hålla apporten i munne tills du kommenderar loss. Hunden ska också tåla att du rör lite vid apporten utan att vilja spotta ut den. Ett bra tips är att så småningom förtydliga losskommandot för hunden. Det gör du genom att med ena handen ta tag i apporten och därefter lägga andra handen över nosryggen samtidigt som du kommenderar loss. Detta för att undvika att hunden, som vi kan se många gånger, släpper sin apport så fort föraren för fram handen mot apporten. Hur lång tid det tar att lära in hållmomentet varierar kraftigt, beroende på individ och träningsmängd. Från någon vecka till kanske upp till tre till fyra veckor kan vi kanske kalla normalt. Men självklart under förutsättning att du har lagt ner tillräckligt med tid och tålamod på momentet.

Håll fast!

Ett helt onödigt kommando som gärna används under apporteringsträningen är håll fast. Man kan fråga sig varför? Vi har ju redan ett kommando Apport som betyder att hunden ska ha något i munnen och hålla fast i tills vi säger något annat. Med andra ord strunta i att lägga till ett helt onödigt kommando i träningen.

Bära!

Bärmomentet är oftast enkelt och snabbt genomförbart. Från att hunden sittande med apporten i munnen ska du locka med dig hunden på en liten promenad. Ibland går det lättare om du ställer dig några meter framför hunden och lockar den till dig, för att då hunden kommer mot dig vända ryggen till, kommendera fot och fortsätt att gå. Alternativet låta hunden sätta sig framför dig och lämna ifrån sig apporten. Huvudsaken att den bär apporten några meter.

Det kritiska är ofta själva startögonblicket då hundarna ofta vill släppa apporten. Som under övningarna i hållmomentet ger du då omedelbart nejkommando. Lite tuffare och skarpare nu, hunden ska kunna hålla. Och snabbt fram och in med apporten i munnen på hunden igen. Glöm inte kommando apport exakt då hunden får apporten i munnen och beröm omedelbart då det fungerar. Du fortsätter nu att öka svårigheterna genom att successivt förlänga promenaderna. Du försöker också få hunden att sätta sig efter promenaden, innan du tar apporten. Locka den till sitt, inga "hårda" kommandon, då riskerar du att den släpper apporten. Hela tiden uppmuntrar du självklart med beröm då hunden gör ett bra jobb. Du fortsätter att träna inkallning, än så länge i koppel. Utgångsläge är sittande med apporten i munnen och då hunden kommer fram till dig ska den sätta sig och lämna av apporten. I vilket läge den ska sätta sig, framför dig eller vid din vänstra sida, avgör du själv. För dig som ska använda hunden under jakt rekomenderar vi att du vänjer hunden att sätta sig rakt framför dig.

Detta är viktigt!

Innan du går till nästa moment ska du verkligen vara säker på att hunden kan "hålla och bära" och dessutom tycker det är roligt. Den ska kunna bära utan att lägga ner, ha ett stadigt grepp om apporten och tåla att du tar i apporten utan att släppa greppet. Har du en "tuff" hund kan det vara nödvändigt med ganska så kraftiga korrigeringar i samband med nejkommandot om den medvetet släpper eller lägger ned apporten. Att slarva med hålla och bära kommer osökt att leda till problem längre fram.

Gripa!

Nu börjar det roliga, du ska lära in gripa-momentet med enbart motivation och beröm. Lek upp hunden och se till att apportbocken blir åtråvärd, låt gärna hunden hoppa efter apporten några gånger utan att komma åt den. När intresset är på topp ser du till att hunden får tag på apporten. Exakt då hunden griper ger du kommandot apport, följt av massor med beröm då hunden har apporten. Låt hunden bära en kort stund, under upprepat beröm, kalla in och ta apporten. Upprepa som vanligt övningen några gånger tills allt fungerar. Successivt minskas leken till hunden apporterar direkt då du håller fram apporten och kommenderar apport.

Ta apporten från marken!

Genom att hålla apporten allt längre från hunden ned mot marken under övningarna lär sig hunden snart att på kommando ta apporten direkt från marken. Så långt det är möjligt försöker vi utföra övningarna med bara lek och beröm. Skulle hunden trots allt någon gång vägra ta apporten måste det till ett skarp nej snabbt in med apporten i munnen på hunden igen. På en hund som "kan momentet" men någon gång skulle vägra att ta apporten ser vi till att förstärka vårt nej- och apporteringskommando genom att upprepa "apport" en gång till samtidigt som vi korrigerar. Jag ser helt enkelt till att det blir lite otrevligt för hunden att inte ha något i munnen, genom att exempelvis ett grepp över överkäken. Skulle du inte åtgärda en vägran direkt är du snart i det läget att hunden kommer vägra lite när den vill. Men återigen se till att du anpassar korrigeringarna efter hunden du jobbar med. Här gäller också verkligen se till att kommondokorrigering- och beröm kommer i rätt tid. Gör du fel har du snart en hund som fungerar dåligt.

Hämta!

Hämta är det sista delmomentet innan de grundläggande apporterings- momentet är klart, och innebär självklart att hunden ska leta rätt på och hämta ett kastat föremål, eller nedskjutet vilt. Med ett rätt genomfört förararbete brukar inte detta ge några problem. Tvärtom det är nu man brukar se den riktiga glädjen och arbetsviljan komma fram.

Tvångsapportering!

Fungerar utmärkt för "proffsen" som snabbt behöver lära in en säker apportering, men förutsätter att dressören vet vad han gör och gör exakt rätt i varje ögonblick. Under åren har vi sett många exempel på vad en misslyckad tvångsapportering kan ställa till med och hur mycket jobb som krävs för att komma rätt igen. Det vill säga för de allra flesta  "vanliga" hundägare rekomenderar vi INTE denna metod i första hand.

Metoden går ut på att hunden utstätts för ett obehag om den inte ser till att ha något i munnen då den får kommandot apport. Då den har apporten i munnen ska allt vara trevligt. Vi tar inte upp exempel på obehag som hunden kan utsättas för eftersom vi inte tycker det är lämpliga sätt alla gånger. Däremot ett snällare sätt att använda istället är att ta ett bestämt grepp över överkäken på hunden istället. Det brukar räcka gott och väl för dom flesta hundar att förstå vad som gäller.

Räv och grävling!

Har vi nu lärt in apporteringen efter alla konstens regler borde väl hunden plocka med sig även dessa vilt. Der gör många hundar också men vissa har onekligen uppenbara problem, och då är det i dom flesta fall, tyngden som är problemet. Mycket är vunnet om man inte går direkt från kaninen till en räv på sex sju kilo. Börja istället med allt tyngre och tyngre dummies. Med lite fantasi, knep och knåp går det alldeles utmärkt att få till en sandsäck eller liknande där du kan öka tyngden allt eftersom täningen fortskrider. Enligt vår erfarenhet fungerar det bäst om man jobbar sig fram mot målet med hjälp av lek, kamp och konkurrens. En del hundar har visat sig mycket villigare att ta räven om de får följa ett kort släpspår först, finna räven utan att föraren är inom synhåll.

Sedan är det ju inte helt fel att låta hunden prova på verkligheten. Att skjuta några ungrävar och låta hunden hämta direkt brukar öka på intresset betydligt.

Apportsök!

Apportsök innebär att hunden på kommando (vanligtvis sök apport eller leta apport) självständigt ska söka igenom ett begränsat terrängavsnitt, eller ett vassområde i en sjö och hämta in ett eller flera nedskjutna vilt eller föremål. När hunden lärt sig ett självständigt sök brukar man dessutom lära in dirigering, det vill säga man ska med tecken och/eller kommando kunna styra hunden mot ett visst område där dummyn eller viltet förväntas ligga.

Förutsättningar!

Du bör ha en hund som fullt ut behärskar den grundläggande apporteringen och utför momentet med fart och glädje. Använd en dummy som hunden inte kan uppfatta som alltför avvikande mot markvegetationen. Det är ju genom vindburen vittring från föremålet som hunden ska finna det, inte med hjälp av synen. Var noga med vindriktningen framförallt de första veckorna under träningen. Hunden ska så långt som möjligt jobba i motvind.

Här kan det vara på plats med en liten varning!  Du som även ska lära din hund att spåra, åtminstone om du tänker gå in för lite avancerad spårträning, på ett seriöst sätt, kanske ska vänta lite med sökträningen tills spåret är avklarat. Det har visat sig att flertalet hundar prioriterar den vindburna vittringen framför spåret på marken. Det vill säga att det ibland kan ta lite längre tid att träna spår med en hund som först lärt sig ett sökarbete (att med hög nos utnyttja vinden).

Kasta ut dummyn!