Lydnad

Texten nedan är lånad av Anders Landin och på hans hemsida www.landins-hund-katt.se kan du få mer tipsoch råd hur du ska träna din hund.

Olika träningsmetoder!

Idag finns det nästan lika många olika inlärningsmetoder som det finns hundägare. Sjävklart inte så många men ibland känns det ändå så. Plockar vi bort alla små detaljer som skiljer de olika metoderna åt har vi i princip bara två metoder kvar. Dels inlärning genom enbart motivation och belöning, där godis, beröm och/eller föremålsbelöning är receptet. Dels inlärning som bygger på ledarskap och ovillkorliga krav.

Under senare år har det hos vissa instruktörer blivit fult att ställa krav, säga nej eller ta i hunden när den gör fel. Allt ska läras in med godis eller genom att på något annat sätt locka hunden till att utföra det man vill. Självklart fungerar det i vissa fall men vi har sett betydligt många fler hundar där det har spårat ur för att det inte finns ett fungerande ledarskap.

Självklart ska motivation och beröm användas i massor under träningen, inte minst då vi börjar med den lilla valpen. Godis är något vi själva alltid använder men vi är noga med att använda röst ock kroppsspråk i vår träning. Men detta utseluter givetvis inte, att vi så snart hunden vet vad vi begär med våra kommandon, börjar ställa krav på ovillkorlighet av momentens genomförande.

Föremålsbelöning, dvs hunden får ex en leksak eller liknande som belöning är vanligt bland "bruksfolket". Har man en hund med kamplust kan det vara värt att prova. Men det krävs fortfarande att du alltidhar den med dig. Vi själva använder den metoden när vi tränar hundar som inte vill gå i vatten.

Ledarskap och förbud!

Förbud låter alltid tråkigt, dessvärre är det något bland det första vi måste lära våra hundar. Ett fungerande förbudskommando är ett av de väsentligaste målen vid våra kurser. Faktum är att om hundarna hade lärt sig att ovillkorligen lyda ett enda kommando "NEJ" hade dom flesta hundägare inte behövt gått någon kurs alls.

Demokrati!

Hur gärna vi än skulle vilja kan vi inte tillämpa demokratiska spelregler i umgänget med hunden. Hunden är ett flockdjur, och med ett flockdjurs behov av en stark ledare. Varken vi eller hundarna tjänar på att vi försöker göra dom till människor. Detta ser man tydligt då man jobbar med hundar i grupp exempelvis på hunddagis och även hemma där vi har fler än en hund.

Hur säger hunden nej?

Ett bra exempel fick vi nyligen hemma hos oss. Vår lilla taxvalp på 9 v ville busa med den gamla wachtelhanen som låg och sov i sin korg och då vill vara ifred. Han är heller inte vidare förtjust i andra hundar och defenetivt inte valpar. Tikvalpen försökte kravla sig över kanten in i bädden och hanen morrade tydligt att han inte var intresserad. Valpen som inte lärt sig än vad det betyder struntade i det och fortsatte fram mot hanen. Då nöp han till henne och genast kastade hon sig pipande och med svansen mellan benen ur korgen. En timme senare var det dags igen men denna gången kom valpen ihåg vad som hände förra gången. Med hela sin uppsyn, slokande öron och svansen mellan benen, visade valpen hur liten och snäll hon var. Sedan dess har hon lämnat den gammla hanen ifred.

Vid matskålen!

Motsvarande uppfostran kan vi också se flera gånger då våra egna hundar får mat. De i familjen nytillkomma valpar och unghundar lär sig ganska snart, och på samma sätt som beskrevs här ovan, att inte gå fram till de äldre hundarnas matskålar. Trots denna hårda väg att lära sig vad som gäller i flocken, går inte våra hundar omkring och är rädda för varandra, om nu någon trodde det. Tvärtom, hundarna söker varandras sällskap, sover och leker ihop.

Vårt allra mest bestämda "NEJ"!

Vårt nej ska, då situationen kräver det, vara precis lika effektivt som hanens morrande och framkalla precis samma reaktion hos hundarna. Däremot ska vi inte gå riktigt lika snabbt fram som hundarna själva gör. Då "normalhunden" om det nu finns någon sådan, skulle detta säkert gå alldeles utmärkt. Detta förutsatt att vi vet precis hur vi ska göra, och gör allting rätt och i rätt ögonblick. Hundarna är olika både som individ och som ras. Du förstår säkert själv, att det inte passar att tillämpa lika tuffa tag på en mjuk och försynt hund som på en robust och hård hund. Men i det allra flesta fall är inlärningsprincipen i stort sett lika.

Rätt tillfälle!

Tillfälle att använda ett förbudskommando behöver vi sällan leta länge efter. Några vanliga tillfällen att prova, kan exempelvis vara då hunden är påväg att hoppa upp i soffan eller kanske försöker norpa frukostmackan du har i handen. Vi ska undvika att försöka lära in förbudskommandot i stresssituationer ex vid hundmöten eller när hunden blir helt galen och vill efter grannens katt. Såsmåningom kan vi även där tillämpa förbudskommandot. Det väsentliga är att lära hunden  att det är en väsentlig skillnad på hur DU är, när du är förb... och när du är belåten och nöjd.

Hundar hör bra!

Helst ska förbudskommandot komma precis då hunden börjar den förbjudna handligen. Du behöver inte skrika, hundar hör åtskilliga gånger bättre än du själv gör. Spara skrikandet som en extra extra förstärkning tills den "verkligen" behövs. Ge kommandot med låg (lite mörkare) men ändå bestämd röst. Händer inget så upprepa inte kommamdot. Gör som hundar gör istället. Avbryt handligen omedelbart, med exempelvis ett grepp över nacken eller en liten smäll över nosen på hunden. Första gången relativt mjukt. Vad som är mjukt för din hund vet du förhoppningsvis bäst själv. Fortsätter hunden med vad du förbjudit upprepar du kommandot direkt följt av en nu betydligt mer bestämd korrigering. Den korrigering du gör här, är och ska vara, en förstärkning av din status och auktoritet som flockledare.

Ligger hunden nu och ser glad ut, viftande svans, fortfarande tuggande på mattan eller kanske rentav på dig, är det ett tecken på att du inte varit tillräcklig mycket flockledare. Nu är det hög tid att tala om vem som bestämmer! Upprepa kommandot, kanske något mer bestämt, fortfarande utan att förfalla till skrik, och se nu till att ge en korrigering så att du få signalen "titta vad jag är liten och snäll". Det vill säga en något slokande uppsyn med slokande svans. Hur du ger korrigeringen spelar egentligen inte så stor roll. Det är resultatet som räknas.

Det gäller alltså att du hela tiden behåller ditt lugn själv och ger akt på de signaler hunden ger dig! Då hunden avbryter den förbjudna handlingen ska den snabbt få reda på att den gjort rätt genom att få beröm. Hur du ska ge berömmet är lite beroende på vilken typ (individ) av hund du har. Ibland fungerar det bäst med ett måttligt och kanske tom lite barskt avvaktande beröm. Vissa hundar svarar bäst på livligt beröm där du med hela kroppen visar hur nöjd du är.

Om det inte fungerar!

Som sagt tidigare fungerar inte alla hundar enligt regelboken. Men faktum är att om det inte fungerar beror det oftast inte på hunden utan på dig själv! Din konsekvens, eller kanske rättare sagt din brist på konsekvens. Kanske även på att du inte kunnat förmå dig till att ta i så mycket som det skulle behövts för att få de rätta signalerna från hunden. Ett grepp i nackskinnet är kanske helt otillräckligt för din hund. Fundera då lite på hur hundar gör och ta till något effektivare.

Självklart kan det finnas många andra orsaker, och andra metoder som kanske passar dig och din hund bättre. Som vanligt blir rådet att du söker hjälp av någon bra tränare i tid, innan förhållandet mellan dig och din hund spårar ur totalt.

Barn och hund!

Hund och barn passar bra ihop och barn har ofta lättare att kommunicera med hundar på hundars vis än vad vuxna har. Men barnen klarar inte av kampen om ledarskapet med hunden, och ska inte heller försöka med detta. Här måste vi vuxna vara med, och se till att leken mellan barn och hund inte urartar till kamp.

Tänk dig en situation där valpen har ett ben och morrar och vill försvara benet. Här finns ett alternativ som passar för dem som inte har, eller tror sig  inte ha, möjlighet att snabbt avgöra kampen om vem som ska bestämma. Alternativet är avledning och går ut på att du försöker avleda aggressionen genom att vända bort blicken och försöka få hunden intresserad av något annat. "Titta här är bollen" eller "kom nu så går vi ut" kan vara ett par exempel som brukar fungera. Ofta fungerar avledningen alldeles utmärkt och vi undviker provokation.

Riktigt små barn som inte lärt sig att "umgås med hunden på rätt sätt" ska givetvis aldrig umgås med hunden, utan att någon vuxen är med.

En bra övning!

Prova gärna den här lilla övningen som vi ibland använder för att utvärdera ett ekipage. När vi sett hur hund och förare uppträder här får man ofta en bra uppfattning om hur man ska gå vidare i träningen.

Sätt dig på marken/golvet. Lägg hunden på rygg mellan dina ben. Hunden ska ligga avslappnad och lugn utan att du behöver tjuvhålla den. Beröm med lite mjukt prat när den ligger avslappnat och fint. Ett bestämt nej om den försöker sno runt eller komma upp. Det är förhoppningsvist du som bestämmer. Plocka lite med tassar och trampdynor, behöver klorna klippas kan du göra det nu.

Gick det bra? Då har du alla förutsättningar att lyckas med träningen du väljer att jobba med. Gick det inte bra.... Ja då är det hög tid att du funderar lite på det här med ledarskap och vem som ska bestämma i er flock.

            Du måste bestämma dig! Är det

            tillåtet eller inte att dra i kopplet?

Koppelträning!

Egentligen skulle detta avsnitt aldrig behöva skrivas. Man undrar ibland varför så många hundägare låter sig bogseras fram i livet av sina hundar. För hundägaren är det inte speciellt trevligt. Än mindre för hunden som flåsar sig fram, med ett smalt band runt halsen, bogserandes på sin husse eller matte.

Hundar är inte intllegenta, åtminstone inte på det sätt vi menar. Hade hundarna varit smarta hade de ganska snart sluta streta i kopplet. Att som många gör, skaffa ett styphalsband eller andra typer av antidrag anordningar betyder inte att hunden kommer att sluta dra, det gör bara dragandet mer obehagligt. Vad vi istället ska göra är att lära hunden att inte dra i kopplet. Detta ska göras tidigt. Det är inte några som helst svårigheter att lära en tre mån valp att inte dra i kopplet. Däremot kan de för den oerfarne hundägaren vålla rejäla problem att få en tung och kampglad ettåring att sluta dra i kopplet.

När ska vi börja med träningen? Som för så många andra moment gäller här så tidigt som möjligt. Givetvis ska hunden/valpen ha "vuxit in" i familjen under någon vecka och dessutom hunnit få koppelvana. Det vill säga hunnit vant sig vid att ha koppel och halsband på, utan att tycka det är otrevligt! De första promenaderna med valpen i koppel gäller det bara att hänga med och göra promenaderna så lätta och trevliga som möjligt.

Konsekvens!

Då koppelvanan är avklarad , ska vi först och främst bestämma oss för att från och med nu ska hunden aldrig få dra i kopplet, och därefter tillämpa detta konsekvent. Med dra i kopplet menar vi ett besvärande dragande. Självklart ska kopplet kunna sträckas utan att vi kallar det drag i kopplet. Just den där gränsen, vad som är dragande och vad som är sträckt koppel, kan ofta vålla lite problem. Men helt klart är att det är synd om hundar som ena dagen tillåts streta och dra hur som helst, för att nästa dag få en massa obehag för att det gör samma sak, som va fullt tillåtet dagen före.

Ja och Nej!

Träningen är enkel. Vi plockar fram vårt förbudskommando "Nej" lite snärtigt och bestämt, men utan att skruva upp röstvolymen. Kommandot ska komma precis då hunden börjar streta iväg mot någon intressant doft, eller attraktiv lyktstolpe. Har vi ett fungerande "nejkommando" slutar hunden att dra och tittar på oss istället. Omedelbart kommer då berömmet "ja bra så, inte dra" Blir det ingen reaktion på nej, måste vi på något sätt förstärka kommandot. Hur du gör spelar inte så stor roll. Det vanligaste är att använda kopplet, och omedelbart efter kommandot gör ett ryck i kopplet. Det ska då vara ett ryck!!! Det ger ingen som helst inlärning, att gång på gång, hala in hunden med kopplet. Naturligtvis ska koppelkorrigeringen anpassas efter den individ du har i kopplet. Får du ingen reaktion alls på ditt kommando och korrigering upprepar du kommandot, fortfarande utan att öka röstvolymen (hundar hör bra). Denna gången med en kraftigare korrigering med kopplet. Du lär dig snart hur hård korrigeringen ska vara för att ge effekt. Återigen, nu gäller det att vara konsekvent. Beroende på hur hård eller vek hund du jobbar med kommerdu att ganska snart få upprepa ditt "nej" och koppeldirigering. Men jag lovar gör du rätt, slösar med berömmet och är konsekvent, har du inom en vecka en hund som inte drar längre. Du har samtidigt ett bättre "nejkommando".

Om det är så lätt.....

Varför är det då så många som har "dragiga" hundar? En förklaring kan vara att för de flesta av oss upplevs det som jobbigt att behöva ta i så mycket som det oftast behövs, så det verkligen blir en korrigering som ger effekt. Det är motbjudande att rycka i kopplet på en liten valp. Men, som vi ser det, så är det bättre att vid några tillfällen utsätta hunden för detta obehag, än att både du och valpen får det otrevligt på promenaderna under ett tiotal år framåt.

Inte fot!

Att kunna gå i koppel och inte dra är inte samma som att hunden ska gå "fot". Detta kommer vi till ett senare avsnitt. Även en liten valp kan visserligen korta stunder gå i kort koppel vid din sida, men ska ha full koppellängd och få "läsa tidningen" på ett sitt sätt. Alltså gå och nosa på lite fräscha doftfläckar här och var.

Den vuxna hunden!

Inlärningen går till på samma sätt för den vuxna hunden som kanske varit en inbiten "koppeldragar" ett tag. Ofta krävs det det kraftigare korrigeringar, kanske ett bestämt tag i nackskinnet, då du talar om vem som är chef från och med nu.

Om du vill undvika koppelryck!

Ett alternativ för dig som inte kan förmå dig att rycka i kopplet, eller korrigera på annat sätt så kan följande fungera. När hunden drar så stannar du helt enkelt. Så fort dragandet i kopplet slutar ger du beröm. Fortsätt promenaden och så fort dragandet börjar  så stannar du omedelbart igen osv osv. Som alltid gäller det även här att vara konsekvent och inte minst gäller det att ha tålamod om du provar denna metod. Helt klart så finns det hundägare som nått fullt acceptabelt resultat på detta sätt, så varför inte prova.

Frihet!

Innan vi går vidare måste vi komma in på frihetskommandot. Det är ju så här, att har vi gett hunden ett kommando, exempelvis "sitt" så är detta det som gäller, inget annat, tills något annat meddelas. Men andra ord, ger vi inget kommando ska hunden förbli sittande. Allt annat den tar sig för är bristande lydnad.

Ett fel, som vi tycker många förare gör, är att konsekvent och direkt sätta igång och spralla upp ock leka med hunden varje gång en övning avbryts för frihet. Eller, ännu värre låta "hopp och lek" betyda lek med andra hundar. Att istället försöka göra övningen av de olika momenten till den roligaste delen i träningen brukar ge en effektivare och snabbare inlärning.

Korta träningspass!

Innan vi går vidare med träningen ska vi slå fast en sak. Det är korta intensiva övningar som ger resultat. Några minuters övning åt gången, och frihetskommando däremellan. Försök att sluta varje övning med att hunden lyckas med momentet.

Inkallning!

Inkallningsproblem är helt klart den största orsak till att hundägare söker sig till dressyrkurser. Att vi kan kalla in hunden är en förutsättning om vi överhuvudtaget ska kunna låta hunden slippa kopplet och springa lös. Att springa lös någon gång ibland ser vi som ett måste för att hunden ska ha ett bra liv! Men självfallet måste vi ha hundar som kommer när vi kallar. Det är vår förbaskade skyldighet mot människor och hundar i vår omgivning, såväl till vardags som till tävlingar och prov.

Målsättning!

Då hunden är inom hörhåll ska den komma direkt (åtminstone nästan) i alla tänkbara och otänkbara situationer. Då din lydnadschampion i fullt sken drar iväg efter haren på kvällspromenaden trots att du skriker "hiiit" tills du blir blå i ansiktet har den förmodligen inte plötsligt blivit döv. Den har heller inte som många säger blivit "blockerad". Det är helt enkelt ren och skärolydnad, inkallningskommandot är inte tillräckligt befäst (många föredrar att kalla det självständighet eller god jaktlust). Kraven på en direkt och ovillkorlig inkallning är inte orimliga. Det finns ägare av drivande jakthundar som med en hornsignal kallar in sin hund mitt under pågående drev. Många älghundsförare kan kalla in sin hund då den ställt älg på fel mark eller ställt ej skjutbara vilt. För vallhundsföraren är det ett måste att kunna stoppa och kalla in hunden om det bär iväg åt fel håll med kvigorna eller fåren. Visst vi vet att det finns hundar som är oerhört svåra att jobba med. Dels beroende på mentala egenskaper hos hunden men även i många fall beroende på misstag från ägaren, som är svåra att rätta till, har gjorts under valpens första månader.

När ska vi börja träna?

Svaret är enkelt. Ju förr desto bättre. Egentligen är det aldrig för tidigt att börja. Själv börjar vi vid 10 veckors ålder. Självfallet ska valpen ha hunnit komma till ro i familjen och börjat känna sig som en medlem i flocken.

Det är nog heller inte fel att påstå att med vissa hundar kan det vara försent och det gamla ordspråket "man kan aldrig lära gammla hundar sitta" passar ibland. En hund som under många år tagit sig friheten att rymma lite då och då, och fått höra hela skalan av inkallningskommandon, utan att matte/husse inte gjort något annat än skruvat upp röstvolymen kan vara nog så besvärligt att komma tillrätta med, åtminstone för husse och matte. Med professionell hjälp och med mycket arbete och tid brukar det mesta gå att lösa. Jakthundar som fått ett par säsonger i skogen utan att lydnaden varit med från början, brukar heller inte vara helt lätt att få ordning på.

Kommandon!

"Hit" är det vedertagna kommandot för inkallning. Med hitkommandot vill jag att hunden omedelbart ska komma till mig och också, vilket är vanligast, sätta sig på min vänstra sida. Vi kanske ibland nöjer oss med att hunden helt enkelt kommer lite närmare oss då den går fritt på promenaderna. Då kan vi helt enkelt föra in ett kommando till. Många använder då "kom igen" eller "häråt" som en signal till hunden att hålla sig på rimligt avstånd. Vad vi säger spelar som vanligt ingen större roll. Huvudsaken är att vi kräver samma sak av hunden varje gång vi använder kommandot.

En fråga som brukar dyka upp är om vi ska använda hundens namn före kommandot. Svaret är enkelt, det avgör du helt själv. Har du flera hundar är det ett måste om du vill kommunicera med en hund i taget.

Tecken!

Tecken är en viktig del av kommandot, inte minst under inlärningen. Båda armarna rakt ut från kroppen är den vanligaste inkallningssignalen. Genom att använda kroppsspråket i form av tecken påverkar du ytterligare ett sinne, synsinnet, under träningen. Inlärningen snabbas upp, och då momentet är riktigt genomarbetat brukar det gå lika bra med enbart tecken, som kommando med rösten.

Inte minst för alla dom som sysslar med fågelhundar är det bra att kunna använda enbart tecken. När hunden jobbar långt från föraren är det många gånger praktiskt att med enbart tecken kunna kalla in eller styra hunden. Ibland kan det även vara svårt att nå ända fram till hunden med rösten eller visselpipa.

Visselpipa!

Till att börja med rekomenderar vi alltid att inlärningen sker med hjälp av rösten. Det är det naturliga sättet för oss att kommunicera. Då blir det i framtiden inte heller någon katastrof om vi glömt visselpipan hemma. Efter att kommandot är befäst är visselpipan ett effektivt hjälpmedel. Kan du busvissla fungerar det också och den glömmer man heller aldrig hemma i första taget.

Vi börjar lära in kommandot!

Här förutsätter vi att det är en någorlunda oförstörd valp eller unghund som ska tränas. Det första vi då måste göra klart för oss är att hundar inte föds lydiga och inte heller förstår vårt språk. På enklast möjliga sätt utan någon form av tvång ska vi försöka lära hunden vad vi menar med vårt kommando.

Förmodligen vet du redan hur du kan få din hund att komma till dig, eller åtminstone i vilka situationer det är helt meningslöst att försöka locka in den. Att till exempel springa ifrån en valp brukar vara ett säkert sätt att få valpen att komma.

Alltnog, så här börjar vi. Ropa namnet, och då hunden tittar på dig ger du kommandot "hit", en enda gång och springer ifrån den. Givetvis inte fortare än att den kan hinna ifatt dig. Med ett öga över axeln så du ser vad som händer. Omedelbart då hunden börjar springa efter dig ska den nås av ett uppmuntrande beröm (ljust glatt och trevligt tonfall). När hunden kommer fram ska du se till att komma ned i nivå med hunden. Ge beröm och med hela ditt kroppsspråk tala om hur nöjd du är. Godis ska vi inte dela ut i tid och otid. Men just här, vid början av inlärningen, kan det för många hundar vara en bra förstärkning. Övningen ska nu upprepas några gånger om dagen under en eller ett par veckor och med hunden på varierande avstånd från dig. Men alltid i sådana situationer där du är säker på att hunden kommer och alltså övningen lyckas. Nåja, det vet vi också, helt säkra lär vi aldrig vara men vi ska åtminstone vara ganska säkra här.

Själva gör vi ovanstående övning både kopplad med lång lina och/eller okopplad!

Nu kräver vi lydnad!

Har vi gjort rätt vid det första övningarna vet nu hunden vad vi vill med kommandot och det är dags att börja kräva lydnad. Vi ökar svårighetsgraden i momentet lite försiktigt, men kom ihåg att det aldrig är fel att ta några steg tillbaka i övningarna om det går dåligt! Vi börjar kalla in hunden i sådana situationer då det är mer tveksamt att den kommer att komma direkt till oss. Förslagsvis då den hittat en riktigt intressant luktfläck eller något motsvarande som fångat intresset. Du ska under dessa övningar hålla dig nära hunden, fem sex meter kan vara lagom. Det är störningarna under momenten som succsessivt ska ökas, inte avståndet. Det gör vi senare! Du ska också vara helt klar över hur du ska uppträda om hunden inte kommer direkt då du kallar.

En metod passar sällan i alla situationer, vi är olika individer och hundarna är defenetivt olika individer. Både vi och hundarna har olika förkunskaper. Här nedan beskriver jag några metoder som är användbara i situationer då hunden inte kommer omedelbart då du ger inkallningskommandot. och vilka hundar gör det innan de blivit tränade!

Men först vill vi varna för vad du absolut INTE ska göra! GE INTE FLERA INKALLNINGSKOMMANDON! Och ännu värre öka inte röstvolymen mellan varje kommando! Visst kan en skärpning och ett högre röstläge ge effekt i svåra situationer men det är fel att slösa bort det redan nu.

Att upprepa kommandot ger ingen inlärning utan tvärtom en massa kommandon utan åtgärd gör bara att kommandot för hunden betyder mindre och mindre. Möjligen också kan det uppfattas som lek, eftersom dina rörelser blir förmodligen livligare och livligare och ansiktsfärgen blir högre i takt med att röstvolymen ökar. Till att börja med ställer vi inga som helst krav på att hunden ska sitta "fot" när den kommer fram till oss. Huvudsaken är att den kommer ända fram, och stannar kvar där, utan att ge sig iväg!

Enbart nejkommando!

Den här metoden förutsätter ett väl fungerande förbudskommando och att ledarskapet är någurlunda befäst. Sekunderna efter att du konstaterat att ditt "hit" inte framkallat någon reaktion ger du ett skarpt nejkommando. Då hunden tittar till på dig och kanske ser lite ängslig ut, växlar du snabbt tonfall och ett uppmuntrande "hit-ja bra så. Många gånger börjar hunden komma till dig på rätt sätt, men något annat fångar intresset på vägen. Det gäller då att OMEDELBART när hunden börjar springa åt fel håll, eller springer förbi dig, klämmer du i med ett skarpt "nej" och lika omedelbart växla till uppmuntrande "bra så" när korrigeringen ger effekt. Hunden ska komma ända fram till och intill dig. Se gärna till att sitta på huk i nivå med hunden när du tar emot den.

Kastkedja!

Om det är lite si och så med ditt förbudskommando och ledarskap måste man ibland ta till andra metoder. Man kan ha en näve grus i fickan och med sunt förnuft och kännedom om sin hund bör man kunna avgöra vad som är lämplig storlek på vad man ska kasta. En stor fullvuxen ras kräver lite grövre doningar än en liten taxvalp.

Då hunden håller på och nosar i ett sorkhål eller vad det nu kan vara och inte gör en min av att reagera  på ditt "hit" ser du till att kasta gruset i baken på hunden omedelbart efter hitkommandot. På samma sätt som tidigare ser du till att då hunden tittar till mot dig, snabbt växla tonfall och ge ett uppmuntrande "hit-ja bra så". Ett försök att sticka förbi dig och hitta på något annat bus korrigerar du med ett nejkommando. ha gärna ytterliggare en laddning grus i beredskap för att förstärka nejkommandot med.

Man kan även ersätta gruset med en sk kastkedja. Detta är något som många professionella hundtränare använder sig av. En kastkedja är en liten kedjestump anpassad i storlek och tyngd för de raser och individer man jobbar med.

Meningen med den här metoden är helt enkelt att hunden ska lära sig att husse/matte kan korrigera även på lite avstånd och att det kan bli ganska otrevligt om man inte omgående gör som husse/matte säger.

Förstärk ledarskapet!

Om det på något sätt spårar ur och hunden helt enkelt springer ifrån dig, trots  det rejäla nejkommando du klämt till med, får du helt enkelt lära dig att ta det lungt och avvakta tills syndaren kommer tillbaka. I detta läge ska du inte se glad ut och ge beröm, du ska heller inte kalla på hundennär du får syn på den. Tvärtom, ta på dig den bistra minen och gå emot hunden, se till att ta den i nackskinnet och lägg ner den på backen om du kan och med väl valda ord tala om att du är rejält missnöjd. Observera här att ditt mottagande inte är tänkt som någon bestaffning, det är helt enkelt ett sätt att ytterligare förstärka ditt ledarskap.

Låt syndaren ligga ned och se lite ömklig ut, ligger han och viftar på svansen har du varit för snäll, lägg på lite mer press i rösten. Gå försiktigt några steg därifrån, hunden ska fortfarande ligga kvar och se olycklig ut. Efter en liten stund kallar du in igen, fortfarande med en något missbelåten röst, det är du som är flockledare och bestämmer. Låt hunden komma till dig och ge lite lagom beröm. Ge hunden frihet igen och då den lämnat dig några meter kallar du in igen. Om hunden tittar på dig och gör anstats till att komma ska du omedelbart se till att ge rejält med beröm! Upprepa gärna inkallningen på kort håll ett par gånger till.

Ovanstående kanske låter lite paradoxalt, man ska aldrig ge hunden obehag när den kommer brukar det stå i alla hundböcker. Utfört på rätt sätt är detta dock en metod som garanterat fungerar, men ger du fel signaler i fel tid kan det snabbt bli fel.

Förutsättningen för att ovanstående ska fungera är att du är tillräckligt mycket flockledare och kan lägga på så mycket press på hunden genom ditt kroppsspråk och din missbelåtna röst att hunden inte vågar försöka fly från dig. Eller åtminstone att du kan stoppa den genom ett "stannakommando".

Flykttendenser i den här situationen ska du vara försiktig med. Händer detta så gå tillbaka till godbitarna, träna mer på ditt stannakommando. Vänta inte heller för länge med att söka hjälp hos någon instruktör om du inte inom rimlig tid kommer tillrätta med problemet. Läs också avsnittet om rymmare längre ned på sidan.

Träning i kopplel!

Att träna i koppel kan för många kanske trots allt, av olika skäl, vara ett bra komplement till den övriga träningen. träning med kopplad hund ska självfallet också förlja principen att vi börjar kalla in i lugna situationer utan störningar, för att successivt öka svårigheterna.

Med koppel och ett lämpligt halsband har du möjlighet att omedelbart, med ett ryck i kopplet efter ditt hitkommando, korrigera hunden om den inte kommer direkt på ditt kommando. Men kom ihåg, det ska varaen korrigering i form av ett kort och bestämt ryck i kopplet! opplet ska aldrig användas för att "hala" in hunden med, det lär den sig inte något av.

Oavsett vilken metod du väljer måste du alltid se till att kommandot du ger är ovillkorligt, det vill säga i alla lägen ska hunden komma annars måste du på något sätt korrigera för att se till att ditt kommando respekteras.

Svårigheterna ökas successivt!

När hunden nu kommer till 100% i "normala" situationer måste du öka svårigheterna. Du kallar nu in hunden på allt längre avstånd från dig, men hela tiden gäller det att de första gångerna i riktigt svåra situationer ska du vara nära hunden. När din hund roar sig med sina fyrfota kompisar är det ett bra läge att att träna inkallning, ofta håller sig hela hundgänget på relativt nära håll. De första gångerna väntar du en stund så det värsta gjädjefnattet hunnit lagt sig innan du kallar in. Då allt fungerar perfekt kan du några gånger prova med att kalla in nästan direkt efter det att du kopplat loss och gett frihetskommandot.

Inlärning med visselpipa!

Inlärning av signal med pipa är lätt och brukar ofta gå snabbt. Tänk på vad du använder för signal om du har en pipamed två olika signaler. Huvudsaken är att du åter igen är konsekvent. Då vi börjar träna ger du helt enkelt den signal vi vill använda med pipan, omedelbart följt av ett uppfodrande och snärtigt hitkommando och då jag skriver omedelbart menar jag verkligen omedelbart. Det är helt fel att stå och vänta på någon reaktion de första gångerna. Hunden vet ju inte vad det är frågan om, det är något helt nytt vi börjar med. Som vanligt gäller det att börja vid de lätta situationerna. Ganska snart hinner vi inte komma med det vanliga kommandot med rösten utan hunden kommer direkt på signalen från pipan. Belöning och eventuella korrigeringar i vanlig ordning.

Riktigt svåra hundar!

Det finns hundar det det kanske aven och annan anledning gått snett med träningen. Hunden kanske visar sig skygg och försök till uppkoppling är mer eller mindre omöjligt. En metod kan då vara träning i hägn. Detta kan ibland ge betydligt bättre resultat än träning i lina. Här har man alla möjligheter att stävja flykttendenser i tid.

Men vi måste tänka på orsaken till att hunden jobbig, beror det på hunden uppväxtmiljö och/eller felaktig träning av en tidigare ägare kanske? Ja, då kan du säkert ha god hjälp av ett hägn. Beror det på att du sjävl "hamnat snett" i ditt förhållande till din hund kan inget hägn i världen hjälpa dig! På något sätt måste du ta reda på vad du görfel i din träning.

Problemet är givetvis att få tag på bra träningsplatser. Inhägnaden bör för den första träningen vara helst omkring 5000 kvm och senare i träningen om möjligt ännu större.

Till sist!

I ovanstående har vi försökt beskriva vårt sätt att träna inkallning. Det finns fler varianter på temat. Välj vad som passar dig och din hund. Fungerar det inte är det oftast inte fel på hunden utan på ditt sätt att träna. Inkonsekvens, dålig "tijming" mellam kommando, korregering och beröm samt brister i din förmåga att variers röst och kroppsspråk är det vanligaste felen. Ibland kan det vara svårt att se sina egna fel. Återigen, vänta inte för länge med att rådfråga en rutinerad instruktör om det ser ut att gå snett.

En sak till, visst vet vi att det kommer att spåra ur helt någon gång, trots all träning. Det gör det för oss alla, det ör ju hundar vi jobbar med och inga maskiner. Och går det åt helvete så är det som bekant vanligtvis mitt framför publiken på något av dom större proven. Men varför inte då försöka glädja dig åt att du förgyller dagen för konkurrenter och publik.

Vi lär hunden sitta!